passionerade smekningar; men en dag, då Catharina smög sig in till henne och kysste hennes hand, till tecken på den tacksamhet hon ej kunde uttrycka i ord, då stannade Lady Irwin i korridoren, som hon skulle passera, och böjande hufvudet tryckte hon sina läppar på den darrande flickans panna.
“Stackars barn,” sade hon, “gå och bed, och se om det kan trösta dig.”
Det var vid en tid då saken stigit till sin höjd. Doktorerna, af hvilka två blifvit hemtade från London, hade nästan uppgifvit allt hopp. Den sjukes krafter tycktes uttömda, han låg sanslös, nästan liflös; de nervöst darrande händerna voro stilla eller ryckte endast ibland med en konvulsivisk rörelse; det vågiga håret, som brukade falla i sådana vackra lockar kring hans rena anlete, var borta — hans manliga skönhet låg vissnad som ett blad i hösten.
Hvem kan säga hurudana Lady Irwins tankar voro, då hon satt der de långa nätterna och dagarne bredvid skuggan af honom, som hon så småningom vant sig att anse som sin sons fiende? Hvem kan säga, huru mycket af hennes fordna ömhet för den älsklige moderlösa gossen uppvaknade; huru den lidande mannens hjelplöshet återkallade tanken på barnets svaghet och beroende; huru de feberheta läpparne väckte minnen af dem, som så ofta och så ömt hade tryckt hennes egna, och om den stolta fröjden af det kärleksfulla barnets innerliga omfamningar. Slagen — hjelplös, fanns här ingenting som kunde göra henne motstånd — dock, Helen Irwin hade ett alltför högt sinne för att strida mot den maktlöse.
Efter en lång tid kom slutligen en gnista hopp. Den ungdomliga konstitutionen, den ömma vården, de allvarliga bönerna segrade, och döden släppte sitt rof. En djup tacksamhet och en tyst glädje efterträdde förtviflan i Catharinas hjerta. Sir Edvard kom ut ur sitt arbetsrum och spatserade åter under sina träd; Edvard ströfvade öfver berg och dalar för att tämja sin häst, som var vild efter sin långa sysslolöshet. Krisen var öfverstånden; Frank skulle tillfriskna, långsamt — men han skulle komma sig.
Med faran upphörde Lady Irwins vård. Icke förr öppnade han sina ögon till att känna igen henne, icke förr återvände den helsobringande sömnen till hans läger, än hon drog sig undan ur rummet, lemnande honom åt de begge sköterskorna, och endast afläggande korta besök i hans rum, kortare och sällsyntare
