att vi skola bli beröfvade tredjedelen af våra inkomster. O, om jag endast följt den röst, som bjöd mig lyssna till dig, när han låg der sanslös nästan utan lif — när sjukdomen gjort sin sak så väl, att endast en liten underlåtenhet varit nog. Nu är han stark igen till kropp och själ, och de krafter han återvunnit genom min hjelp, använder han till att skada och förolämpa mig! Det felades bara att han vräkte oss härifrån genast. Nu sår han tvedrägt mellan min man och mig. När har någonsin Sir Edvard förut afgjort ens den ringaste af sina angelägenheter utan mig? Nu öfverlägger han, beslutar sig och ger bort sina inkomster, och när det är gjordt säger han: så och så skall det bli. Råd mig nu till hvad du vill — och frukta ej att jag skall vackla.”
“Ädla Madonna,” ropade Agnes med en blick af segerfröjd, “nu är Ni Er sjelf igen, och allt skall bli väl. Prestens dotter skall aldrig herska här, och Edvard skall besitta sina fäders jord.”
“Vi måste vara vaksamma öfver hvad vi göra, Agnes; vi måste vara listiga och hemlighetsfulla. Sir Edvard har gifvit åt sin son, åt denne Frank, som, om jag ej varit, nu låge i grifthvalfvet hos sin moder, egendomen i Devonshire, emedan den var hans mors, och han är fullkomligt viss på, att jag skall gilla en så billig åtgärd. Den stackars enfaldiga varelsen Anna Irwin testementerade egendomen åt sin man i den tanken, förmodar jag, att ingen annan kärlek skulle bannlysa hennes bleka bild från hans hjerta, och att han icke kunde känna någon högre passion. Denna egendom skall nu återgifvas åt hennes son, att han må kunna bo der med sin hustru, och på det de skola kunna rätt njuta af sitt paradis, måste tre hundra pund årligen tagas ifrån oss. Hör på, Agnes, jag skall öfvertala min man att skicka sin son till Elington, han skall förändra och ställa der helt och hållet efter sin smak. Jag skall ställa frikostiga medel till hans förfogande, trädgården och parkerna skola ordnas efter hans eget tycke, och han skall drömma om den lycka han aldrig får smaka, der han vandrar genom de ny-möblerade rummen och hvilar under träden. Han skall återvända hem för att hemta sin brud — han skall fläta myrtenkransen i hennes hår — bröllopsgästerna skola samla sig — men klockan som skulle ringa till bröllop skall endast ljuda öfver en död!”
“Vill Ni icke döda flickan med hennes älskare?” frågade Agnes ifrigt.
“Nej, dertill hatar jag henne för mycket; hon har vunnit
