endast på luftdraget kunde märka det. Agnes inträdde blek och med sammanpressade läppar.
Lady Irwin gick långsamt in fästande på Agnes en ifrig, frågande blick.
“Det är gjordt,” sade Italienskan, talande med svårighet, liksom om hon velat qväfvas. Sedan tillade hon, efter det hon hemtat sig något: “Det gick mycket lätt. Glaset stod på bordet der Elton ställt det jemte Seltervattnet. Allt var som vanligt. Vädret är qvalmigt, han blir säkert törstig.”
“Om han skulle upptäcka det,” sade Lady Irwin.
“Jag hällde pulfret i glaset, som Ni sade. Det är omöjligt att upptäcka — endast der var nog.”
“Hvad jag gaf dig, skulle varit nog att döda ett halft dussin. Men tänk, om han ej skulle dricka.”
“Det är ej farligt. Han är nog mycket trött och varm. Och ifall vattnet ej skulle vara nog att fresta honom, så skaffade jag något claret och ställde der bredvid. Presten har ej något serdeles urval af viner. Han skall säkert dricka.”
“Är han ej hemma ännu? Han dröjer bra länge i natt. Jag önskar att det vore öfver. Denna väntan är outhärdlig. Hörde du något?”
“Endast vindens suckan i träden. Der blir en vild strid i dem i natt. Vild strid inne och vild strid ute; starka unga grenar krossade och afslitna som en blomma för ett barns hand.”
“Tig Agnes,” ropade Lady Irwin häftigt, “ljudet af din röst gör mig tokig! Tig och låt mig lyssna.”
Agnes lydde. Spänningen och ångesten ökades för hvarje ögonblick. Dock kände de ingen rörelse af samvetsförebråelse eller ånger. Hvarje nerv var spänd till den högsta förmåga af känslighet. Ljud, som vanligen knappast äro märkbara, tycktes nu så höga och tryckande, att de nästan blefvo outhärdliga. Hvarenda knäpp af den stora klockan i förstugan, en myggas surrande eller ljudet af en läderlapps vinge voro lika många anledningar till fruktan och dödsqval.
“Glaset måste bytas om och vinet tagas bort,” sade Lady Irvin till slut, ur stånd att längre uthärda tystnaden. “Har du tänkt på detta Agnes? De skulle förråda oss.”
“Jag vågar ej gå in dit,” ropade Agnes darrande af fasa.
“Vågar ej gå in!” upprepade Lady Irwin med förvåning. “Hvarför icke. Hvad skulle du behöfva frukta för?”
