“När han är död!” sade Agnes med låg röst.
“Hvad ondt kan det arma stoftet göra dig, enfaldiga varelse?” ropade Lady Irwin hånfullt. “Hvad, Beatrice Pistorellas dotter!”
Agnes hängde sitt hufvud och teg.
“Han skall endast se ut, som om han sof tungt. Vi hafva blott insöft honom i en ljuf, drömlös sömn, som intet uppvaknande känner. Hans personliga tillvaro, det som led och kämpade inom honom, skall helt och hållet uppgå i den stora allt genomträngande naturens lifsande. Han är endast vaggad till ro en stund i förtid, för att återuppvakna under en annan form. Det är hon som kommer att lida, all smärtan och ångsten blir hennes. Men tyst, jag hör Sir Edvards dörr öppnas. Han blir förvånad, om han finner mig klädd ännu. Fort Agnes, gif mig mina nattkläder och lös upp mitt hår.”
Klockan slog elfva under det hon påskyndade sin uppasserska, hvars händer kalla och darrande af rörelse voro föga i stånd att göra sin skyldighet.
“Nu kan han ej dröja länge,” sade Lady Irwin, hjelpande till att taga ned de långa hårflätorna. “Om du är rädd att gå ensam, så vänta på mig, och när sir Edvard somnar skall jag komma in i ditt ram och gå med dig. Hur tafatt du är i afton, Agnes! Kamma mitt hår varsamt i stället för att slita det så. Har du glömt att vi ha bröllop i morgon?”
I detta ögonblick kom Sir Edvard in. Han stannade några ögonblick för att säga några ord åt sin hustru och göra några frågor angående anordningarne för morgondagen. Lady Irwins ansigte, återgifvet i spegeln, och ehuru beskuggadt af det yppiga håret, fäste hans uppmärksamhet genom den utomordentliga blekheten, som blef ännu synbarare genom ögonens feberaktiga glans. Han dröjde för att betrakta henne nogare och ömt förebrående henne för ovårdsamhet om sin helsa, stängde han fönstret.
Det tycktes Lady Irwin och Agnes som om han aldrig ville gå. Förgäfves gaf hon honom korta svar; han var tydligen orolig för henne. Han ville icke gå, utan började tala om andra saker. Medveten om faran af att väcka hans misstankar gjorde hon sitt bästa för att låtsa ett intresse hon var långt ifrån att känna. Men när hon märkte att något rörde sig i Franks rum ofvanpå, blef hennes sinnesrörelse omöjlig att beherska. Slutligen, skakande håret ned öfver sitt ansigte så att det nästan
