I.
elma Lagerlöf hör icke till dessa författare, som ständigt äro sysselsatta med sin egen personlighet, och som vad helst de än berätta, liksom Narcissus i källan, spegla sitt eget anlete. Därtill är hennes blick för vittsvävande, hennes intressen för mångfaldiga och hennes hela anläggning för episk.
Det hindrar dock icke att här och där i hennes skrifter kan man finna ett och annat drag, som direkt belyser hennes eget själsliv och hennes egen utveckling. Så berättar hon mer än en gång om en liten flicka, som mycket gärna hörde sagor. Ebba Dohna stod vid mormoderns sida och lyssnade till hennes berättelser om det tusenåriga riket. Drömmarna blevo för henne verklighet och verkligheten drömmar. Det var också för en sådan liten flicka som en annan mormor förtalde om den underbara natten, då Jesusbarnet föddes. Och det var slutligen till samma lilla flicka, sjuklig, yngst bland syskonen, som sägnerna om Gösta Berling kommo smygande och begärde att berättas:
