Sen dess har hon berättat sagor för både stora och små. Hon har gjutit nytt blod i en litteraturart, som länge varit utdöd. Stundom skymtar man i hennes berättelser minnen från de gamla, goda folksagorna, i vilka troll och jättar, prinsar och prinsessor spela huvudrollen. Hon har också återberättat gamla legender om heliga män och kvinnor. Men vanligen går hon helt sina egna vägar och med en alldeles förundransvärd uppfinningsrikedom skapar hon själv sina historier.
Huru hon förstår att berätta! Hon liknar denna Donna Elisa, som kommer till Palermo för att locka sin lille brorson, Gaetano, att följa sig till Diamante. Gaetano vill alls icke resa. Han har redan bestämt sig för att bliva munk och ser högst surmulet på tanten.
Men hon är oemotståndlig! Innan han vet ordet av, har han kommit upp i hennes knä och är idel öra. Den ena historien är icke väl slut, förrän hon börjar en ny. Det är en uppfinningsrikedom, en fantasi, en ymnighet och ett ordflöde, som än liknar en ystert sorlande bäck, än en jämt flytande flod, vilken breder ut sig majestätiskt mellan fruktbara stränder.
Hade han verkligen tänkt på, vad Etna var för ett berg? Hade han besinnat, att det hade snö på hjässan, ekskog i skägget, vinlöv kring midjan,
