med världen och undviker nästan med flit alla svårare konflikter.
Med Selma Lagerlöf håller mystiken åter sitt intåg i den svenska litteraturen. Intuitionen förtränger observationen. Det är intressant att se, huru litet hon över huvud upptagit genom ren iakttagelse. Även ett sådant arbete som »Antikrists Mirakler» stöder sig långt mera på gängse traditionell uppfattning av Italien än på ett direkt djupgående studium därav. Denna lätta och lekande bild av landet på andra sidan Alperna liknar icke så litet den uppfattning som en hel skara av konstnärer och författare framburit vid mitten av seklet, Ouida i England, Bergsöe i Danmark. Men tydligast visar det sig, huru litet direkt observation av verkligheten intresserar henne, om man jämför den första och den andra delen av »Jerusalem». I den andra delen har hon nästan uteslutande varit hänvisad till observation, och denna del är också den minst intressanta. Beskrivningen av Jerusalem är ensidig och livlös, och författarinnan söker förgäves att giva den fart genom allegorier och liknande medel. Vilka helt andra livfulla bilder har icke Heidenstam med sitt skarpa målaröga uppfångat och hemfört från Österlandet!
Selma Lagerlöf har ett helt annat sätt att intränga i tingen. Först förstår man knappast, på
