vilken väg hon förvärvar sin kunskap. Detaljbilden är ofta långt mindre vass än hos mången annan författare, men helhetsintrycket är så mycket fylligare. Det är som om hon skådade ända ned till tingens lagar och sedan återskapade företeelserna liksom naturen. Följande ställe är typiskt för hennes sätt att se:
»Det var vid den tiden på året, då ljungen står röd. Över sandmon växte den i täta tuvor. Från låga, trädlika stammar höjde sig tätt sittande, gröna grenar med barrhårda, härdiga blad och små, sent vissnande blommor. Dessa tycktes ej vara gjorda av vanlig, saftrik blomstervävnad, utan av torra och hårda fjäll. De voro mycket oansenliga till storlek och form, ej heller var det stort bevänt med deras lukt. Barn av de öppna vidderna, hade de ej blivit utvecklade i den vindfria luft, varest liljorna utspänna sina kalkblad, eller i den rika jordmån, varur rosorna hämta näring för sina svällande kronor. Det, som gjorde dem till blommor, var egentligen färgen, ty lysande röda voro de. Det färgalstrande solskenet hade de haft nog av. De voro inga bleka källarväxter, inga skuggkära innesittare. Det låg hälsans välsignade munterhet och styrka över hela den stora, blomstrande mon.»
Denna tavla av den blommande ljungheden i det strålande solljuset, lyser icke av kraftigt målande
