fråga honom tillråds i alla svåra saker. Han blev otålig över att icke fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.
»Visste jag bara vägen,» sade han och började le och glädjas åt tanken, »så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det härnere. När jag så kommer in i storstugan …»
Plöjaren stannade med ens mitt på åkern, han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste, om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt kommit ända upp till sin gamle far i himlen.
»När jag så kommer in i storstugan,» fortfor han, »sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla ha grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och äro så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att där är så mycket folk, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst uppe vid bordet och så fort han får se mig säger han: ’Välkommen du Lill Ingmar Ingmarsson.’ Och så kommer far upp till
