III.
an skulle knappast vänta sig, att en författare, som aldrig beskriver, skulle kunna giva levande skildringar av svunna tider och fjärran länder. Så är dock förhållandet.
Mästerlig är hennes förmåga att framkalla en tidsstämning. Hon begagnar icke många ord, men på något mystiskt sätt är det som om man plötsligen förflyttas tillbaka till den tid hon skildrar.
Läs ett par kapitel i »Herr Arnes penningar», följ fiskhandlaren Torarin på hans färder, över skärgårdens isar, stig in med honom i herr Arnes stuga, där kyrkoherden och allt hans folk sitter samlat vid aftonvarden, och plötsligen känner man sig förflyttad till femtonhundratalets bistra tider med dess enkla seder, osäkra förhållanden och stränga allvar.
I det första kapitlet av »En Herrgårdssägen» kanske man tydligast ser, genom vilka medel hon skapar en tidsstämning. Endast i största allmänhet antyder hon Hedes utseende, hans bostad o. s. v., men likväl slår ögonblickligen en fläkt från trettiotalet oss till mötes i denna berättelse. Det är
