Hedes eget temperament, hans estetiska läggning, hans varmblodiga entusiasm, som åstadkommer förtrollningen. Fantasien sättes i rörelse, man erinrar sig personligheter från denna tid, och plötsligen växer hela tidsbilden fram inifrån.
I »Drottningar i Kungahälla» finnes det flera historier, som på samma levande sätt frammana syner från det förflutna. Detta Kungahälla, som nu ligger dött sedan sekler tillbaka, blir åter till en människomyllrande, skeppsrik stad. Vilket trolskt liv vilar icke över de båda systrarna i »Astrid», över den stolta och ädelborna konungadottern, för vilken plikten och äran gå främst, och den yppiga, sinnliga dottern av trälinnan, vars hela väsen förkrossas under tyngden av Olavs helighet och renhet.
Oförglömmelig är också bilden av Sigrid Storråda. Författarinnan har ställt henne som en inkarnation av hedendomen gentemot den kristne konung Olav. Kristendomen är ännu svagt rotad i sinnena, och Olav håller också på att svika inför Storrådas försåtliga ränker. Han räddas och återförs på den rätta vägen av jungfru Maria själv, som förebrående skrider emot honom ur den lilla torvtäckta kyrkan.
Och denna oansenliga kyrka är typisk för Selma Lagerlöfs egen uppfattning av medeltiden.
