Den giver även den en bild av, huru fattig och kämpande kristendomen ännu var. Den är liksom skapad efter tidens egna proportioner, och den verkar därför långt mera arkeologiskt äkta än de stora praktfulla dômer, som så ofta förekomma i äldre svenska medeltidsskildringar.
Selma Lagerlöf har en förvånansvärd förmåga att alltid väcka detta förtroende till sina skildringars historiska riktighet. Och i en historisk skildring vilar dock slutligen allt därpå. Den rent yttre troheten mot dokumenterna och traditionen spelar mindre roll än ett visst sammanhang i den historiska skaldens framställning. I de båda ovannämnda novellerna visar en jämförelse med Snorre, huru författarinnan ej så litet romantiserat händelserna, vilka hos isländarn framgå ur nyktra politiska beräkningar, men hos henne söka sin rot i kärleken. Men trots detta äro säkerligen dessa båda rekonstruktioner av svenskt medeltidsliv bland de trovärdigaste som över huvud existera.
Det finnes bland hennes berättelser från medeltiden ytterligare två skisser, »Stenkumlet» och »De fågelfrie», vilka tillhöra det yppersta Selma Lagerlöf frambragt. Mycken vägledning av dokumenter har författarinnan icke haft. Det är själva jorden, landskapet, som talat till henne och uppenbarat för
