henne de enkla förhållanden, under vilka denna tids människor tänkte och levde. Huru levande står icke bilden av dessa båda avkomlingar från forna trålar i »Stenkumlet». Hon rödlätt och storväxt, av idel livsglädje dansande ensam i ljungen. Han gulblek och förkrympt av svält och otaliga mödor. Huru hjälplös, är icke Tönne till hela sitt väsen, så trögtänkt, att han ej kan utsäga, att han älskar henne. Hela hans inre människa är blottad i den scen, där han vill göra klart för henne, att det är för henne han bygger stugan, vilket han endast kan uttrycka med orden: »Mor skulle haft den.» I början av deras förening är det hon, som har övertaget; hennes styrka tyckes skänka honom hälsa. Men då hon känner, att hon är orsak till fosterbarnets död, är det liksom om hennes styrka sinade, och hans trältankar vinna slutligen åtminstone för ett ögonblick makten över henne, tills slutligen frihetsbegäret åter segrar, och hon hellre väljer döden än att återgå till trälaståndet. Men dessa tankar äro i berättelsen, som alltid hos Selma Lagerlöf, liksom omsvepta av dimma; själens egen dunkla clairobscur förlänar sin mystik åt varje ord och tanke.
På samma överlägsna sätt äro de båda karaktärerna ställda emot varandra i »De fågelfrie»: Den ädelborne bonden, fredlös därför, att han
