icke föreställa sig, att det är ett virtuosstycke, endast tillkommet för att med våld fasthålla läsarens uppmärksamhet. Tvärtom den oroliga gången av händelsernas utveckling har sin förklaring i Mariannes eget väsen. Det är en åldrad skönhets, en f. d . baldrottnings nyckfulla hjärta, som bestämmer berättelsens rytm. Författarinnan överraskar oss, men hon är endast överraskande som livet själv.
Ett liknande fall kan man iakttaga i »Herr Arnes penningar». När Elsalill har hört de tre bovarnas samtal och vet, att Sir Archie är mördaren, väntar man, att historien skall vara slut. Intet annat kan ju återstå än, att Elsalill angiver sin familjs och fostersysterns mördare. Men så sker icke. Slutet fördröjes ytterligare, ty Elsalill älskar Sir Archie, och hon kan icke förmå sig att angiva honom. Denna Elsalills kärlek blir orsaken till alla de följande uppträdena och särskilt till den stämningsfulla scenen, då hon uppsöker Sir Archie i källarsalen för att varna honom. Han genomskådar, att hon redan angivit honom och flyr, bärande henne som sköld framför sig.
Man kan i Selma Lagerlöfs berättelser urskilja flera olika manér. Hon har lärt av många olika författare, och särskilt i förstlingsboken är det lätt att spåra studiet av Shakespeare och Goethe, av
