framställningen åter blivit för pratsam och skummar ofta över alla bräddar.
Men överallt är Selma Lagerlöfs framställningssätt folkligt, objektivt, berättande.
Och det är icke endast i rent yttre avseende som Gösta Berling verkar episk. Tonen, uppfattningssättet är såväl i hennes större som smärre berättelser äkta episkt.
Ingenting är i svensk vitterhet sällsyntare än denna episka läggning. Av svenska skalder äges den kanske endast av finnen Runeberg.
En epiker måste vara objektiv. Han måste helt uppgå i de gestalter, som han skapar, försvinna bakom dem, låta sin egen lyrik och sitt eget patos sammansmälta med deras. Han måste vara oändligt intresserad av sina personers öden, men på samma gång skildra deras glädje och smärta med samma jämna mod. Han speglar tingen, icke sig själv.
Men icke nog därmed. Epikern måste även hava en känsla av helheten framför sig. Han får aldrig glömma, att vad han berättar endast är en episod i mänsklighetens stora saga. en droppe ur ett hav. I individens historia ser epikern alltid människosläktets. Han är som en man, vilken många år varit borta från den stad, som sett honom födas, där varje ansikte och varje gatsten en gång
3. — Selma Lagerlöf.
