varit honom bekanta. Ingenting kan vara mera vemodigt och på samma gång mera upphöjt än ett dylikt återseende. Allt är förändrat! Människorna, som han träffar på gatorna, äro honom okända. Han går som en främling i staden, där allt det gamla lyser i minnenas glans. Det är det första intrycket. Så möter han gamla vänner som äro förändrade, barn, vars föräldrar han en gång känt, han hör talas om människoöden av växlande art. När han tillbragt några dagar på detta sätt, är det, som om han levat generationers liv. Han höjer sig liksom upp över den enskildes tillvaro och omfattar i en enda blick hela mänskligheten. Han ser, huru människorna födas, leva en kort tid på jorden, och därefter gå bort till de gravar, som vänta dem. Han ser vad människolivet är i rikedom och i fattigdom. Han genomskådar fraserna, drömmarna, illusionerna, men han inser också, att det icke kan vara annorlunda än det är. Han tycker sig ana de lagar, som styra det hela mitt i det virrvarr av underliga öden, som på en gång brusa in över honom.
Det är just en sådan högtidskänsla, som besjälar hela Selma Lagerlöfs skildringssätt. Liksom en gammal aoid, den där uppsamlar folkets sagor och besjunger dem, har hon låtit de värmländska sägnerna tala till sitt hjärta i Gösta Berlings saga.
