i detta avseende den absoluta motsatsen till August Strindberg, den store satirikern, som med diabolisk träffsäkerhet upptäcker det maskstungna, dåligheten, lumpenheten och alltid hänsynslöst avslöjar fel och laster. För Selma Lagerlöf är följande yttrande om grevinnan Märta i »Gösta Berlings saga» ytterst karaktäristiskt: »Jag har väl ej stort mer att berätta om henne nu, och det jag sagt har ej varit gott. Det är som om mitt samvete sloge mig. Hon var dock godhjärtad och levnadsglad, då hon var ung» …
Långt mera konstnärligt uttrycker författarinnan samma tanke i »Legenden om fågelboet». Eremiten Hatto har lidit mycket av världens vrånghet och orättvisa. Dag efter dag står han därför ute i ödemarken och ber med uppsträckta händer sitt livs stora bön. Han ber Gud, att denne måtte låta domens dag inbryta över denna onda värld. Ett fågelpar tager honom, där han står förtorkad och knotig, för ett gammalt träd och bygger sitt näste i hans uppsträckta hand. Hatto låter dem bygga, ty han har funnit ut, att, om han mäktar stå kvar bedjande med upplyfta armar, till dess fåglarna hunnit uppfostra sina ungar, skall Gud höra hans bön. Men snart är hans sinnestillstånd förändrat. Hans böner bliva allt mindre brinnande, och när han åkallar Gud för att av honom begära världens frälsning genom förstörelsen, gör han ett tyst undan-
