Den hade ej gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett av blocken, som frosten sprängt ned från fjällväggen. Och strax nedanför den vita ormen såg han den ljusa kroppen av en flicka, som låg och sov i det mjuka gräset. Hon låg utan annat täcke än några spindelvävstunna slöjor, just som om hon kastat sig ned där efter att natten om hava lekt med i älvedansen, men gräsets långa blad och dess dallrande, fjunlätta blomvippor stodo högt över den sovande, så att Reor blott kunde skymta kroppens mjuka linjer. Ej heller gick han närmare för att se bättre. Men sin goda kniv drog han ur skidan och kastade den mellan flickan och fjällväggen, så att den stålrädda jättedottern ej måtte kunna fly in i berget, då hon vaknade.
Sedan stod han stilla i djupa tankar. Ett visste han genast, att den tärnan, som sov där, ville han äga; men ännu var han ej rätt ense med sig själv, hur han skulle handla med henne.
Men då lyssnade han, som kände naturens tungomål bättre än människornas, till den stora, allvarliga skogen och det stränga berget. ’Se’, sade de, ’åt dig, som älskar vildmarken, lämna vi vår fagra dotter. Bättre passar hon dig än slättens döttrar. Reor, är du värdig den ädlaste gåva?’
Då tackade han i sitt hjärta den stora väl-
