görande naturen och beslöt att göra flickan till sin hustru och ej blott till trälkvinna.»
Han kastar den medförda björnhuden ikring henne, och när han det gjort, »dånade bakom fjällväggen ett skratt, vid vilket marken riste. Det ljöd ej som hån, endast som om något suttit i stor ängslan och ej kunnat låta bli att skratta, då han helt plötsligt blev fri från denna. Den förfärliga stillheten och den tryckande hettan togo ock slut. Över gräset svävade en svalkande vind, och barren började sin susande sång. Den lycklige jägaren kände, att hela skogen hållit andan, undrande, hur vildmarkens dotter skulle behandlas av människosonen.»
I Gösta Berlings saga framträder naturen som den nödvändiga bakgrunden för skildringen. I ett särskilt kapitel, nästan som en historiker, utmålar Selma Lagerlöf den trakt, som sett hennes sägner födas: Lövens långa, av frodiga slätter kransade sjö, bergen där bakom och de stora skogarna uppe i norr. Det är upp till dem, som Gösta Berling flyr, när han brutit med människorna. Och tydligt är det angivet, att den långa vintern och det hårda klimatet framföda det dystra lynnet men också den ystra uppsluppenhet, som utmärka kavaljererna:
»Jag vet nog, varför de gamla älskade honom (Gösta Berling). Jag vet nog, hur lång vinter-
