kvällen kan bli, och hur dysterhet kan smyga sig över sinnet borta på de ödsliga gårdarna. Jag förstår väl, hur det kändes, då han kom.
Ah, tänk en söndagseftermiddag, då arbetet vilade och tankarna voro slöa! Tänk er en envis nordanvind, piskande köld in i rummet, en köld, mot vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tänk er det enda talgljuset, som ständigt måste snoppas! Tänk er den entoniga psalmsången utifrån köket!
Nå och så klinga bjällror, så stampa raska fötter av sig snön ute på förstugubron, så kommer Gösta Berling in i rummet …»
Ännu mera medvetet har hon kanske betonat denna naturens makt över människosinnet i Jerusalem. Det är den långa vintern, mörkret och kölden, skogarnas mystik, som föder det religiösa grubblet i människornas sinnen. Mästerligt är denna naturens välde målat i scenen i Stark Ingmars stuga. Socknens folk äro på dans hos honom. Stark Ingmar har visat Ingmar forsen, då de plötsligen få höra ett skarpt ilsket skall såsom av en hund, vilken driver långt uppe i skogen. Stark Ingmar för skyndsamt sina gäster in i stugan, lägger hasp och krok för förstugudörren, stänger spjället och släcker ljuset. Ängslan griper folket i stugan. Man hör tydligt, att det ej är en vanlig
