hund. Det är berghunden. Man hör skallet tätt in på stugan, som det går runt flera gånger; därefter avtager det i styrka och slutligen kan man följa, huru hunden jagar ned över Långforsmyren och upp över bergen på andra sidan dalen. Så blir det alldeles tyst, men därefter höres ljudet åter:
»Det kom farande ned från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var som om hela berget kom farande och tågade ned i dalen. Och då det var alldeles inpå dem, böjde alla ned sina huvuden och drogo in skuldrorna. Det krossar oss, tänkte de, det krossar oss.
Men vad de kände, var ej så mycket dödsfruktan, som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mitt under larmet hörde skri och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. Då det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.
