De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.
Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.
Det var som om hästar togo sats över stugan, deras hovar slogo dånande mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.
Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog henne ned på knä. Och hon hörde Ingmar viska: »Vi skola falla på knä, Gertrud, och bedja till Gud.»
Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck som gripit henne. Det gör mig ingenting, att jag skall dö, tänkte hon, men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss.
Men ej förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt, han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.
Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg, som hunden
4. — Selma Lagerlöf.
