Så småningom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.
En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.
Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl» …
Samma natt, som detta händer i Stark Ingmars stuga, är det som Eljas hemsöker sin hustru och slår henne med lamhet. Och efter denna fasans natt går väckelsen över bygden och de fromma samla sig för att finna skydd hos Herren.
Selma Lagerlöf beskriver icke egentligen naturen. Eller i varje fall utgör beskrivningen endast en inledning, en förberedelse, ty naturen uppfattas överallt som ett levande väsen, såsom vi redan hava sett i »Reors saga». Det svenska landskapet får liv och befolkas i äkta sagostil:
»Det blev också stor glädje, varest Storråda drog fram. Alla de jättar, som hade måst flytta från Norge under konung Olafs regering, därför att de ej tålde ljudet av kyrkklockor, kommo ut på bergklintarna, då de sågo Storråda segla förbi. De
