tagsvarelsers psykologi. Troligen av samma skäl har Gaetano, socialistledaren, agitatorn, drömmaren i »Antikrists Mirakler» endast blivit en älskare och — ett namn. Om Marianne Sinclair, världsdamen, antydes det, att hon är en överlägsen, modern och reflekterad natur. »Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den ende åskådaren. Hon var ej människa mer, hon led ej, gladdes ej, älskade ej, hon utförde den sköna Marianne Sinclairs roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda. Hon var delad i två hälvter.» Men märker man egentligen mycket till denna reflekterande läggning i hennes uppträdande? Är hon icke ganska naiv i balkongscenen — den förtjusande balkongscenen.
En kvinna, som bär den intellektuella överlägsenhetens prägel är däremot majorskan, där hon sitter fängslad och får besök av Elisabet Dohna. Hennes världserfarenhet, hennes vana att bedöma människor framträder skarpt i samtalet med den unga grevinnan:
»Barn, barn,» utbrister majorskan, »hur kunde ni gå och gifta er med den dumme Henrik Dohna?»
