människan, det som står i omedelbar förbindelse med naturen. Den lille Nils Holgersson, hennes sista skapelse, är i viss mån typisk för hela hennes människoskildring. Han äger visserligen icke Mowglis halvt mystiska djursjäl, men också han är dock ett naturväsen, som förstår fåglarnas språk och skyr människornas närhet.
På grund av denna hennes läggning lyckas det också för Selma Lagerlöf att med sådant mästerskap framställa vansinnet. Med vilken säkerhet är icke Lövenborg tecknad! Hans oro, när han kommer ombord på pråmen, som skall föra kavaljererna nedför älven (hans vansinne härrör av att hans fästmö drunknat), hans betagenhet, då han spelar på sitt träklaver, hans aningar i smedjan den natt, då majorskan ligger döende! Med samma mystiska förståelse följer hon Hedes förvirrade tankar i den mästerliga berättelsen »En Herrgårdssägen».
Av särskilt intresse är det emellertid att iakttaga hennes människoskildring i »Gösta Berlings saga» och i »Jerusalem».
Almqvist, som älskade nya och underliga ord, fann en gång på att kalla en av sina skildringar för en romaunt. Han ville med detta namn antyda, att den stod mitt emellan epos och roman, mitt emellan heroisk och verklighetsskildring. Det
