han får veta, att hon älskar Gösta, och att hon kysst honom, blir han utom sig. Han har icke längre något att leva för. Han gripes av raseri, blir till ett vilddjur, som stänger dottern ute från sitt hem, slår modern, dricker som en galning, förstör allt omkring sig, och ställer till auktion på den högt älskade fädernegården. Själv tager han som en krögare plats vid bränvinskaggen bakom disken och häller i supar åt dem som göra de bästa buden. En elak anmärkning av Sintram, att Brobyprästen, som han djupt hatar, ärnar inropa hela gården, återför honom till ett slags besinning. Med buteljen i hand jagar han alla på flykten och lägger sig att sova ruset av sig på några sammanrafsade kuddar. Och i det blidaste och tåligaste lynne far han nästa morgon för att återhämta sin dotter till fädernegården.
Det djupaste draget i dessa människors karaktär ligger däri, att de icke äro styrda av tanke och vilja. Selma Lagerlöf säger det själv: Tänkte aldrig den tidens människor på vad de gjorde? frågade vi. »Visst tänkte de barn,» svarade de gamla. »Men inte som vi tänka,» envisades vi. Denna iakttagelse är alldeles riktig. Alla dessa älskvärda människor, som röra sig i Gösta Berlings saga, leva med hjärtat och icke med huvudet. De analysera icke, draga icke slutsatser, beräkna icke på det torra
