och den fjära, men också ömma Anna Stjernhök, hjältinnan i balen på Ekeby. Och där är Ebba Dohna, som nästan är ett italienskt helgon. Och där är denna skära, oändligt intagande Elisabet Dohna, en nordisk vitsippa.
Alla dessa kvinnor äro lika omedelbara, lika litet konventionella som männen. För dem är kärleken allt. Utan beräkning och utan betänkande gå de helt upp i sin stora känsla.
Sällan har det rent elementära i det svenska nationallynnet blivit så ypperligt framställt som i Gösta Berlings saga. Själva berättelsens rytm rör sig i samma häftiga takt som dessa människors lynnen. Den går i hurtigt språng från den ena känslosträngen till den andra. Med undantag av Bellman har kanske ingen så ypperligt återgivit denna hänförelse, denna yra, som är den ena ytterligheten hos denna tröga nation full av hetsigheter.
I »Jerusalem» möter oss en annan värld, delvis en ny värld, men i sina djupaste drag präglad av samma egendomligheter som »Gösta Berlings saga».
»Jerusalem» börjar som en ättesaga om Ingmarssönerna, växer ut till en hel sockens historia, till berättetsen om en religiös väckelse och en pilgrimsfärd till Jerusalem. Därunder blir den till en storstilad skildring av den svenska bonden, hans
