denne Ingmar, vilken i sitt väsen liksom förkroppsligar den svenske bondens egenskaper. Det djupaste draget i hans karaktär är hans rättskänsla. Och denna rättskänsla får hos honom ett rent religiöst uttryck. Att göra som Gud befallt, det är hans högsta lag, människorna må sedan säga vad de vilja. »Vi Ingmarer behöva inte frukta människor, vi skola bara gå Guds vägar.» Det är efter dylika principer han handlar i sitt livs stora strid. Brita har dragit skam över Ingmarsgården. Ingmar skulle vara i sin juridiska rätt att skilja sig från henne. Hennes föräldrar hysa också denna uppfattning och ämna sända henne till Amerika. Men för Ingmar segrar kärleken och rättskänslan.
Det är icke svårt att se, huru det är ur samma stränga fordran, som hela den religiösa väckelsen härleder sig. Begäret att leva sitt eget liv efter sina egna föreställningar utgör det bärande draget. Detta kommer starkt fram vid det stora bönemötet i missionshuset, som utgör själva brytningen i bygdens historia, och det går igen i skildringen av alla de förnämsta personernas öden. Dessa bönder, vilka så högt älska den fäderneärvda torvan, föras slutligen av denna oändlighetskänsla ut på det långa pilgrimståget till det heliga landet.
