man om Selma Lagerlöf säga, att hon nästan alltid är hemma. Svensk natur utgör bakgrunden i hennes flesta berättelser, svenskt lynne och vildmarksliv deras djupaste innehåll.
Det är genom dylika verk och de egenskaper, som de uppenbara, som Selma Lagerlöf kommit att uttrycka en särskild sida av den nationella strömning, som i närvarande ögonblick genomgår Sverige. Sin djupaste grund har kanske denna rörelse i den härskande ställning, som bonden intager i det politiska livet alltsedan representationsförändringen 1864. I litteraturen skönjes den redan under åttiotalet som ett vaknande intresse för de olika landskapernas fysionomi. Bååth och Ola Hansson voro de första, som fingo riktigt grepp på det skånska. Stockholm och skärgården skildrade Strindberg som ingen annan. Men det är dock först med Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf, som denna riktning mot hembygdens liv växer ut till en hela landet famnande makt, för vilken tusende och åter tusende röster skälla. Det är intressant, att ett ögonblick dröja vid det olika sätt, varpå dessa sistnämnda författare uppfatta det nationella. Heidenstam fäster sig framför allt vid det historiska nationalitetsbegreppet. Han berusas av de stolta stormaktsdrömmarna, och i deras tecken nedristar han sina krönikor om Karo-
