återvägen sin räkning med Porthos. De hade således fått tvåhundrafemton louisdorer vardera i ren behållning.
Först nu märkte Porthos, att han ej hade någon halm för eget behov; han återvände därtill till Mousqueton, men denne hade sålt ända till sista halmstrået, utan att behålla det minsta för sig själv.
Han gick tillbaka för att söka upp d'Artagnan, vilken med sina fyra halmkärvar just nu, med den behagliga förkänslan av en ljuvlig sömn, höll på att göra i ordning en bädd, så mjuk, så bekväm och väl överhöljd, att den kunde ha väckt själva kungens avund, om han icke redan sovit i sin säng.
D'Artagnan ville icke för något pris avstå sin bädd åt Porthos, men samtyckte slutligen till, att Porthos fick dela den med honom.
Han ställde sin värja vid huvudgärden, lade sina pistoler bredvid sig, bredde ut sin kappa över fötterna och sträckte sig med välbehag på halmen, som knastrade under honom.
Redan tänkte han med förnöjelse på de angenäma drömmar, som ägandet av tvåhundrafemton på en halvtimme vunna louisdorer måste framkalla, då en röst i dörren till salen kom honom att spritta till.
— Herr d'Artagnan, ropade man, herr d'Artagnan!
— Här är han, svarade Porthos, här är han!
Porthos beräknade, att om d'Artagnan nödgades gå bort, skulle han bli ensam om bädden.
En officer närmade sig.
— Är ni herr d'Artagnan? frågade officeren.
— Ja, min herre. Vad vill ni? frågade d'Artagnan, i det han reste sig upp på armbågen.
— Jag kommer för att hämta er.
— Till vem då?
— Till hans eminens.
— Säg monseigneur, att jag gärna vill sova, och att jag som vän råder honom att göra detsamma.
— Hans eminens har inte lagt sig och ämnar inte heller lägga sig. Han ber er komma genast.
— F-n anamme den där Mazarin, som inte vet att sova på
