— Åh, sade Mazarin, i det han rev sig bakom örat, ni säger, att ni inte har pengar?
— Ja, monseigneur.
— Men den där diamantringen, som jag gav er i går kväll?
— Den önskar jag behålla som ett minne av ers eminens.
Mazarin suckade.
— Det är dyrt att uppehålla sig i England, ers eminens, synnerligast såsom ett utomordentligt sändebud.
— Hm, mumlade Mazarin, England är ett ganska måttligt land, där man alltsedan revolutionen lever i största enkelhet… men lika gott!
Han öppnade ett skrin och tog fram en börs.
— Vad säger ni om dessa tusen écuer?
— Jag säger, monseigneur, att det är bra litet, för jag skall väl inte fara ensam.
— Nej, jag räknar på, att den värdige ädlingen, herr du Vallon gör er sällskap, ty näst er, min bäste herr d'Artagnan, är han för visso den man i Frankrike, som jag skattar högst. Av aktning för honom vill jag därför tillägga tvåhundra écuer.
— Gnidare! mumlade d'Artagnan. Men då vi komma tillbaka, tillade han högt, kunna vi väl åtminstone påräkna, herr Porthos sitt friherrediplom och jag min kaptensfullmakt?
— Ja, på mitt hedersord!
— Jag skulle hellre vilja ha en annan ed, sade d'Artagnan för sig själv och fortfor därpå högt:
— Får jag inte betyga hennes majestät drottningen min vördnad innan jag reser?
— Hennes majestät sover, sade Mazarin livligt, och ni måste fara utan dröjsmål. Farväl således, herr d'Artagnan!
— Ännu ett ord, monseigneur. Om man slåss på den ort, dit jag kommer, skall jag deltaga i striden?
— Ni skall göra allt, vad den person befaller, till vilken jag skickar er.
— Gott, monseigneur, svarade d'Artagnan, i det han stoppade börsen i sin rymliga ficka.
Därpå vände han sig till officern, som följt honom, och sade:
