X.
UNDERRÄTTELSER FRÅN ATHOS OCH ARAMIS.
D'ARTAGNAN HADE BEGIVIT SIG DIREKT NED till stallet. Dagen hade nyss börjat gry; han såg de båda hästarna stå bundna vid tomma krubbor. Han kände medlidande med de stackars djuren och gick bort i en vrå av stallet, där han såg litet halm blänka, vilket tydligen undgått nattens förödelse, men då han med foten makade ihop denna halm, stötte han med tåspetsen emot en rund kropp, som, sannolikt träffad på ett ömtåligt ställe, uppgav ett skri, reste sig upp och gnuggade sig i ögonen.
Det var Mousqueton, som då han icke haft någon halm kvar för egen räkning, hållit till godo med den, som var bestämd åt hästarna.
— Mousqueton, sade d'Artagnan, upp med dig! Iväg, iväg!
Då Mousqueton på rösten igenkände sin herres vän, steg han hastigt upp, men råkade därvid att tappa några av de under natten på oärligt sätt förtjänade louisdorerna.
— Aha, sade d'Artagnan, i det han tog upp en louisdor och luktade på den, det här guldet har en högst egen lukt… det luktar halm!
