allt att döma äro de starkaste, fortfor d'Artagnan, så bry er inte om att förfölja kvinnor och gubbar, utan sysselsätt er med allvarsammare saker!
Folket hörde dessa ord med nöje och släppte damerna, vilka tackade d'Artagnan med en vältalig blick.
— Nu framåt! sade d'Artagnan.
De fortsatte sin väg, redo över barrikaderna och kedjorna, knuffade och knuffades, frågade och frågades tillbaka.
Vid Palais-Royal såg d'Artagnan en sergeant, som excercerade fem eller sexhundra borgare: det var Planchet, som till förmån för stadsmilisen nu drog fördel av allt, vad han lärt sig under sin tjänstgöring vid regementet Piemont.
Då han gick förbi d'Artagnan, kände han igen sin gamle husbonde.
— God dag, herr d'Artagnan, hälsade Planchet med stolt uppsyn.
— God dag, herr Dulaurier! svarade dArtagnan.
Planchet stannade helt tvärt och kastade förvånade blickar på d'Artagnan.
— De här borgarne äro förbaskat roliga, sade d'Artagnan till Porthos, varefter han fortsatte sin väg.
Fem minuter därefter stego de av vid värdshuset Geten.
Den vackra Madeleine ilade fram till d'Artagnan.
— Min bästa fru Turquaine, sade d'Artagnan, har ni nu pengar så skynda er att gräva ned dem, har ni juveler, så göm undan dem, har ni fordringar, så driv in dem, har ni skulder, så betala inte!
— Varför det? frågade Madeleine.
— Emedan Paris kommer att läggas i aska, varken mer eller mindre än Babylon, om vilket ni kanske hört talas.
— Och ni överger mig i en sådan stund?
— Ja, strax på ögonblicket.
— Vart ska ni ta vägen då?
— Ja, om ni kunde säga mig det, så gjorde ni mig en verklig tjänst.
— Ack, min Gud!
— Har ni några brev till mig?
