dig åt, min käre d'Artagnan, men du har alltid fullt upp av goda idéer. Låt oss ge oss iväg alltså!
— Jag beklagar verkligen den, som i denna stund skulle se snett på min husbonde, sade Mousqueton för sig själv, jag ville inte ge en styver för hans skinn.
Man steg till häst och begav sig av. Då de kommo in på Saint-Denisgatan, funno de där en stor folksamling. Saken var den, att hertig de Beaufort nyss anlänt från Vendomois, och att koadjutorn nu visade honom för de glatt överraskade parisarna. Nu, då de hade hertig de Beaufort hos sig, ansågo de sig oövervinneliga.
De båda vännerna togo av på en mindre gata för att ej möta prinsen och framkommo till Saint-Denisporten.
Väl utkomna utanför porten, satte de iväg, som om de varken kände trötthet eller modfälldhet. Deras hästar flögo fram som vinden, under det ryttarna samtalade om Athos och Aramis.
Lägret var förlagt mellan Saint-Omer och Lambe. De båda vännerna redo dit och funno Raoul ligga utanför sitt tält på en knippa hö, av vilken hans häst då och då förstulet nafsade åt sig några strån.
Den unge mannen hade röda ögon och föreföll nedslagen. Marskalk de Grammont och greve de Guiche hade återvänt till Paris, och den stackars ynglingen fann sig nu helt ensam.
— O är det ni, mina bästa vänner! utropade han. Komma ni för att hämta mig? Ta ni mig med er? Ha ni fått några underrättelser från min förmyndare?
— Har ni då inte själv fått några? frågade d'Artagnan.
— Ack nej, min herre, och jag vet ju inte alls vart han tagit vägen. Jag är så orolig för honom!
Två stora tårar rullade utför ynglingens solbrända kinder.
Porthos vände bort huvudet för att hans breda, ärliga ansikte icke skulle förråda, vad som försiggick i hans hjärta.
— Besitta, sade d'Artagnan, som kände sig mer rörd än han på länge varit, förtvivla då inte, min vän! Om ni inte fått brev från greven, så ha vi åtminstone fått ett.
— Åh verkligen? utropade Raoul.
