— Ja, och ett ganska lugnande brev, svarade d'Artagnan, då han såg vilken glädje denna underrättelse väckte hos ynglingen.
— Har ni brevet med er? frågade Raoul.
— Ja, nog har jag haft det åtminstone, svarade d'Artagnan och låtsades söka efter det. Vänta, det måste finnas här i fickan. Han talade om sin återkomst… var det inte så, Porthos?
— Jo visst, svarade Porthos hostande.
— Giv mig brevet, bad den unge mannen.
— Vad? Jag läste ju om det nyss! Kan jag ha tappat det? Ah för knäveln, fickan är ju sönder!
— Ack ja, herr Raoul, instämde Mousqueton, brevet var av tröstande innehåll. Herrarna läste det för mig och jag grät av glädje.
— Men ni vet väl i alla fall var han finns, herr d'Artagnan? frågade Raoul till hälften lugnad.
— Ja, svarade d'Artagnan, det vet jag nog, men det är en hemlighet.
— Inte för mig, hoppas jag?
— Nej, inte för er, och därför skall jag också säga er det.
Porthos såg på d'Artagnan med förvånad blick.
— Var tusan skall jag säga att han är, så att inte Raoul försöker att ta reda på honom? mumlade d'Artagnan.
— Nå, var är han då, min herre? frågade Raoul med sin milda röst.
— Han är i Konstantinopel.
— Hos turkarna! utropade Raoul förskräckt. Ack, min Gud, vad säger ni!
— Vad? Blir ni förskräckt för det? sade d'Artagnan. Bah, vad äro väl turkarna för sådana män som greve de La Fère och abbé d'Herblay!
— Ah, är hans vän med honom! sade Raoul. Det lugnar mig ändå något.
— Vad han är finurlig, den tusan till d'Artagnan! mumlade Porthos.
— Och nu, sade d'Artagnan, som var angelägen om att byta om samtalsämne, se här femtio pistoler, som greven skic-
