Sida:Myladys son del II 1925.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, och ett ganska lugnande brev, svarade d'Artagnan, då han såg vilken glädje denna underrättelse väckte hos ynglingen.

— Har ni brevet med er? frågade Raoul.

— Ja, nog har jag haft det åtminstone, svarade d'Artagnan och låtsades söka efter det. Vänta, det måste finnas här i fickan. Han talade om sin återkomst… var det inte så, Porthos?

— Jo visst, svarade Porthos hostande.

— Giv mig brevet, bad den unge mannen.

— Vad? Jag läste ju om det nyss! Kan jag ha tappat det? Ah för knäveln, fickan är ju sönder!

— Ack ja, herr Raoul, instämde Mousqueton, brevet var av tröstande innehåll. Herrarna läste det för mig och jag grät av glädje.

— Men ni vet väl i alla fall var han finns, herr d'Artagnan? frågade Raoul till hälften lugnad.

— Ja, svarade d'Artagnan, det vet jag nog, men det är en hemlighet.

— Inte för mig, hoppas jag?

— Nej, inte för er, och därför skall jag också säga er det.

Porthos såg på d'Artagnan med förvånad blick.

— Var tusan skall jag säga att han är, så att inte Raoul försöker att ta reda på honom? mumlade d'Artagnan.

— Nå, var är han då, min herre? frågade Raoul med sin milda röst.

— Han är i Konstantinopel.

— Hos turkarna! utropade Raoul förskräckt. Ack, min Gud, vad säger ni!

— Vad? Blir ni förskräckt för det? sade d'Artagnan. Bah, vad äro väl turkarna för sådana män som greve de La Fère och abbé d'Herblay!

— Ah, är hans vän med honom! sade Raoul. Det lugnar mig ändå något.

— Vad han är finurlig, den tusan till d'Artagnan! mumlade Porthos.

— Och nu, sade d'Artagnan, som var angelägen om att byta om samtalsämne, se här femtio pistoler, som greven skic-