kade er med samme kurir, som kom med brevet. Jag antar, att ni inte har några pengar kvar och att detta blir er välkommet.
— Jag har ännu tjugu pistoler kvar, min herre.
— Och om ni behöver mer… tillade Porthos, i det han stack handen i sin ficka.
— Nej jag tackar, svarade Raoul rodnande, tusen tack, min herre.
I detsamma närmade sig Olivain.
— Hör på, sade d'Artagnan så högt, att betjänten kunde höra det, är ni nöjd med Olivain?
— Åhja, tämligen.
Olivain låtsades ej höra, vad som sades, och gick in i tältet.
— Vad har ni då emot den slyngeln?
— Han är en läckergom, svarade Raoul.
— Åh herre! utbrast Olivain, i det han framträdde vid denna anklagelse.
— Han är litet tjuvaktig och i synnerhet en stor kruka.
— Åh, bevars, herre, ni vanärar mig! sade Olivain.
— För tusan! utropade d'Artagnan. Kom ihåg, munsjör Olivain, att sådana som vi vilja inte ha krukor i vår tjänst. Bestjäl er husbonde, ät av hans sötsaker och drick hans vin men för tusan bövlar var ingen kruka, eljest skär jag öronen av dig! Tag exempel av Mouston — bed honom visa er de hedrande sår han fått, och se vilken värdighet hans hjältemod tecknat i hans ansikte!
Mousqueton var i tredje himlen och skulle gärna ha omfamnat dArtagnan, om han vågat. I alla fall lovade han sig, att låta döda sig för honom, om det gällde.
— Och nu, bäste Raoul, återtog d'Artagnan, begiva vi oss i väg, herr du Vallon och jag, i egenskap av ambassadörer. Jag kan inte säga er för vad ändamål, ty det vet jag inte själv, men om ni behöver något, så skriv till fru Madeleine Turquaine, värdshuset Geten, Tiquetonnegatan och drag på hennes kassa som på en bank, ehuru med en viss sparsamhet, förstås, för den är ju inte precis lika välförsedd som herr d'Emerys.
