Sedan han omfamnat sin tillfällige myndling, förde han honom i Porthos väldiga armar, vilka lyfte upp honom från marken och ett ögonblick höllo honom tryckt mot den fruktansvärde jättens ädla hjärta.
— Seså, sade d'Artagnan, iväg nu!
De styrde nu kosan till Boulogne, dit de anlände fram på kvällen med sina av svett och fradga skummande hästar.
Omkring tio steg från det ställe, där de stannade, innan de redo in i staden, stod en ung, svartklädd man, som tycktes vänta på någon, och som alltifrån det ögonblick, han varseblivit dem, ej upphört att skarpt betrakta dem.
D'Artagnan närmade sig honom och sade, då han märkte, att främlingen alltjämt iakttog honom:
— Hör på, min herre, jag tycker inte om, att man mäter mig från huvud till fot på det där viset!
— Min herre, svarade den unge mannen, var god och säg mig, om ni inte kommer från Paris.
D'Artagnan trodde, att det var någon nyfiken, som önskade få underrättelser från huvudstaden.
— Jo, min herre, sade han i mindre sträv ton.
— Och ni ämnar ta in på Englands Vapen?
— Ja, det stämmer.
— Har ni fått i uppdrag en beskickning av hans eminens, kardinal Mazarin?
— Ja, min herre.
— I så fall, återtog den unge mannen, är det med mig ni har att göra; mitt namn är Mordaunt.
— Ah, tänkte d'Artagnan, just densamme, som Athos råder mig att misstro!
— Ah, mumlade Porthos, den där, som Aramis ber mig vrida halsen av!
Båda betraktade uppmärksamt den unge mannen.
Denne misstog sig på uttrycket i deras blickar.
— Ni tvivla kanske på mina ord? sade han. I så fall är jag beredd att ge er bevis på sanningen därav.
