vilket skotska officerare hålla rådplägning, varvid deras gamle chef, greve Leven, för ordet, ligger en man i kavaljersdräkt på gräsvallen och sover med högra handen vilande på värjan.
Omkring femtio steg därifrån står en annan man, även klädd som kavaljer, och språkar med en skotsk skiltvakt.
Då klockan slog ett på natten i staden Newcastle, vaknade den sovande, blickade uppmärksamt omkring sig och steg upp, tog en omväg och gick förbi mannen, som talade med skiltvakten. Den förre hade utan tvivel slutat sina förfrågningar, ty efter en liten stund tog han avsked av skiltvakten och följde helt likgiltigt samma väg som den förste kavaljeren, vilken vi redan sett gå förbi.
I skuggan av ett vid vägen upprest tält väntade denne honom.
— Nåväl, min bäste vän? sade han på den renaste franska, som någonsin talats mellan Roven och Tours.
— Ja, min vän, här är ingen tid alt förlora, och vi måste underrätta konungen.
— Vad är då på färde?
— Du skall snart få veta det. Minsta ord, som yttras här, skulle lätt kunna förråda oss. Låt oss gå och uppsöka lord Winter.
Båda begåvo sig nu bort till andra sidan av lägret, och då detta ej upptog större yta än femhundra kvadratfot, kommo de snart fram till det tält, som tillhörde den person, de sökte.
— Sover er herre, Tony? frågade den ene av herrarna på engelska en betjänt, som låg i tältets yttre avdelning, vilken användes som förmak.
— Nej, herr greve, svarade betjänten, det tror jag inte. såvida han inte sovit en kort stund, för han gick av och an i mer än två timmar sedan han skilts från kungen, och det är nu knappt tio minuter som jag inte hört hans steg. För övrigt kan ni själv se efter.
Han öppnade tältdörren. Winter satt vid en Öppning i tältet, anbragt som ett fönster, och varigenom nattvinden strömmade in, och betraktade sorgset månen, som då och då bortskymdes av stora, svarta moln.
