Winters tält var upprest vid sidan av det kungliga tältet; ett slags korridor förde från det ena till det andra. Denna korridor bevakades endast av en betjänt.
— Dessa herrar äro i mitt sällskap, sade Winter.
Betjänten bugade sig och lät dem gå in i tältet.
Konung Karl, som givit vika för ett oemotståndligt behov av sömn, låg verkligen och sov på en tältsäng, klädd i sin svarta jacka och sina höga stövlar, med uppknäppt bälte och hatten vid sin sida. De tre männen närmade sig, och Athos, som gick först, betraktade ett ögonblick under tystnad detta ädla, bleka ansikte, infattat av långa, svarta lockar, vilka under den oroliga sömnen av svettdropparna fastklibbats vid tinningarna, och liksom marmorerat av stora, som av gråt uppuppsvällda, blåa ådror.
Athos drog en djup suck, varvid konungen vaknade… så lätt var hans sömn. Han öppnade ögonen.
— Ah, är det ni, greve de La Fère? sade han, i det han reste sig upp på armbågen.
— Ja, sire, svarade Athos.
— Ni vakar, då jag sover, och kommer nu för att meddela mig någonting.
— Ack, ja, sire, ers majestät har gissat rätt.
— Det är naturligtvis en dålig underrättelse? återtog konungen med ett sorgmodigt leende.
— Ja, sire.
— Lika gott, budbäraren är ändå välkommen. Jag känner alltid en viss glädje, då ni inträder till mig, ni vars tillgivenhet och ädelmod även omfattar främlingen och den olycklige, ni som blivit mig tillsänd av min Henriette. Vilken underrättelse ni än må ha, så tala ändå med tillförsikt!
— Sire, Cromwell har i natt kommit till Newcastle.
— Ah! utropade konungen. För att angripa mig?
— Nej, sire, för att köpa er.
— Vad menar ni?
— Jag menar, sire, att edra skotska trupper ha att fordra fyrahundratusen pund sterling…
