gemåls och er dotters vägnar, och i er gemåls och er dotters namn säger jag er: Rädda ert liv, sire, det är Guds vilja.
Konungen steg upp, knäppte till sitt bälte, spände på sig värjan och torkade med näsduken sin fuktiga panna.
— Nåväl, vad är att göra då? frågade han.
— Sire, har ni vid armén något regemente, som ni kan lita på?
— Winter, sade konungen, kan ni lita på ert?
— Sire, de äro blott människor, och människorna ha blivit svaga eller dåliga. Jag litar visserligen på deras trohet, men jag vågar ej ansvara för dem. Mitt eget liv skulle jag väl anförtro åt dem, men jag tvekar att anförtro dem ers majestäts.
— Nåväl, återtog Athos, i brist på ett regemente finns här tre tillgivna män, och det är nog. Ers majestät stiger till häst, rider emellan oss, vi sätta över Tyne, komma in i Skottland och äro i säkerhet.
— Råder ni mig också därtill, Winter? frågade konungen.
— Ja, sire.
— Och även ni, herr d'Herblay?
— Ja, sire.
— Må ske då som ni vilja. Giv order, Winter!
Winter gick ut. Konungen fullbordade under tiden sin klädsel. Det första skimret av dagningen började intränga genom tältets öppning, då Winter åter inträdde.
— Allt är i ordning, sire, sade han.
— Och vi då? frågade Athos.
— Grimaud och Blaisois hålla era hästar sadlade.
— Låt oss då inte förlora ett ögonblick utan genast begiva oss av!
— Ja, låt oss göra det, instämde konungen.
— Sire, sade Aramis, skall ers majestät inte underrätta sina vänner om detta?
— Mina vänner! svarade Karl I, i det han sorgset skakade på huvudet. Jag har inga andra vänner än er tre — en tjuguårs vän, som aldrig glömt mig, och två åtta dagars vänner, som jag aldrig skall glömma. Kom, mina herrar, kom!
Konungen gick ut ur tältet och fann sin ridhäst i
