— Vad heter denne herre? frågade drottningen.
— Som musketör, svarade d'Artagnan, kallades han Porthos, (drottningen spratt till) men hans verkliga namn är chevalier du Vallon.
— De Bracieux de Pierrefonds, tillade Porthos.
— Dessa namn äro alltför många för att jag skulle kunna minnas dem alla, och jag vill därför komma ihåg det första, sade drottningen nådigt.
Porthos bugade sig.
D'Artagnan tog två steg tillbaka. I detsamma anmäldes koadjutorn.
Ett utrop av förvåning uppgavs av hela det församlade hovet. Ehuru koadjutorn predikat samma förmiddag, visste man, att han mycket lutade åt fronden, och då Mazarin anmodat ärkebiskopen av Paris att låta sin brorson predika, hade han tydligen haft för avsikt att giva herr de Retz ett av dessa försåtliga hugg, som roade honom så mycket.
Då koadjutorn lämnade Notre-Dame, fick han kännedom om vad som hänt. Ehuru så gott som förbunden med de förnämsta frondörerna, var han det dock ej så nära, att han icke kunde draga sig tillbaka, om hovet erbjöde honom de fördelar han eftertraktade, och till vilka koadjutorsämbetet endast utgjorde ett trappsteg. Herr de Retz ville bli ärkebiskop efter sin farbror och kardinal som Mazarin. Men folkpartiet kunde svårligen giva honom dessa helt och hållet av kungamakten beroende förmåner. Han kom därför nu till palatset för att lyckönska drottningen med anledning av slaget vid Lens, med på förhand fattat beslut att uppträda för eller mot hovet, allt eftersom hans lyckönskan bleve väl eller illa upptagen.
Koadjutorn anmäldes således; han inträdde, och vid hans åsyn stegrades hos hela detta triumferande hov nyfikenheten att få höra hans ord.
Koadjutorns yttrande röjde emellertid så mycken takt, att de närvarande ej funno någon orsak att göra narr därav, hur gärna de än velat. Han slutade med att säga att han ville ägna hela sin ringa förmåga åt hennes majestäts tjänst.
