— Det finns endast en utväg, sire. Lord Winter ansvarar för sitt regemente, åtminstone i det närmaste. Han sätter sig i spetsen för sina män, vi taga plats vid ers majestäts sida, vi bryta oss igenom Cromwells armé och komma in i Skottland.
— Det finns även ett annat sätt, inföll Aramis, nämligen att en av oss tar konungens dräkt och häst. Medan man förföljer denne, kan konungen komma undan.
— Rådet är gott, sade Athos, och om ers majestät vill förunna en av oss denna heder, känna vi oss mycket tacksamma därför.
— Vad säger ni om det rådet, Winter? frågade konungen, med en beundrande blick på dessa två män, vilkas enda strävan var att över sina egna huvuden välva de faror, som hotade honom.
— Jag tror, sire, att om det finns något sätt att rädda ers majestät, så måste det vara det, som herr d'Herblay föreslagit. Jag ber därför i största underdånighet att ers majestät ofördröjligen gör sitt val, ty vi ha ingen tid att förlora.
— Men om jag antar detta ädelmodiga erbjudande, så drabbar döden eller åtminstone fängelse den, som intar min plats.
— Det blir en ära att ha räddat sin konung! utropade Winter.
Med tårfyllda ögon såg konungen på sin gamle vän, tog Saint-Espritorden, vilken han bar av artighet mot de två fransmän, som ledsagade honom, och hängde den kring halsen på lorden, som på knä mottog detta förskräckliga vedermäle av sin furstes vänskap och förtroende.
— Det är rätt, sade Athos, han har tjänat längre än vi.
Konungen hörde dessa ord och vände sig om med fuktiga ögon.
— Mina herrar, sade han, vänta ett ögonblick; jag har ett ordensband åt er också.
Han gick bort till ett skåp, vari hans egna ordnar förvarades och tog fram två strumpebandsdekorationer.
— Dessa ordnar tillkomma blott furstliga personer, och vi äro blott adelsmän, sade Athos.
