— Uppräkna för mig all världens troner, återtog konungen, och säg mig, om de kunna uppvisa ädelmodigare hjärtan än edra. Nej, ni göra er inte rättvisa, mina herrar… men jag skall göra er den. På knä, herr greve!
Athos knäböjde, konungen påsatte honom ordensbandet, från vänster till höger, som bruket är, höjde sin värja, och i stället för den vanliga formeln: Jag dubbar er till riddare, var värdig, trofast och rättrådig, sade han: Ni är värdig, trofast och rättrådig, jag dubbar er till riddare, herr greve!
Därpå vände han sig till Aramis.
— Nu är det er tur, chevalier, sade han.
Medan han förnyade samma ceremoni och upprepade samma ord, avtog Winter sin kopparkyrass för att säkrare bli tagen för konungen.
Då Karl även dubbat Aramis, tog han de båda riddarna i sin famn.
— Sire, sade Winter, som vid tanken på sin förestående ädla självuppoffring återvunnit hela sin styrka och sitt mod, vi äro färdiga.
— Jag skall åtminstone dö med svärdet i hand, sade Karl. Mina herrar, om jag någonsin åter kommer på tronen…
— Sire, ni har redan hedrat oss mer än vad som anstår blotta adelsmän, tacksamhetsskulden är således på vår sida. Men låt oss inte förlora tiden, vi ha redan dröjt alltför länge.
Konungen räckte för sista gången handen åt dem alla tre, utbytte sin huvudbonad mot Winters och gick ut.
Winters regemente stod uppställt på en upphöjd plan, som behärskade lägret. Konungen begav sig nu dit, åtföljd av sina tre vänner.
Skotska lägret tycktes omsider ha vaknat; manskapet hade lämnat sina tält och ställt upp sig i led liksom till strid.
— Ser ni, sade konungen, kanske de ångra sig och äro redo att rycka ut.
Den lilla gruppen riktade nu sina blickar på den linje, som man i gryningen tagit för dimma, och som de första solstrålarna nu visade vara en i slagordning uppställd armé. Luf-
