av Winters blå ordensband och isabellfärgade häst, tag honom levande!
— Nej, det är inte konungen! utropade ryttaren. Låt inte lura er! Inte sant, lord Winter, ni är inte konungen? Ni är bara min farbror, eller hur?
I detsamma riktade Mordaunt, ty det var han, sin pistol mot lord Winter. Skottet avlossades; kulan gick genom bröstet på den gamle adelsmannen, som ryckte till i sadeln och föll i armarna på Athos, mumlande:
— Hämnaren!
— Kom ihåg min mor! vrålade Mordaunt, i det han red vidare, bortförd av sin ursinnigt galopperande häst.
— Uslingt skrek Aramis, i det han avtryckte sin pistol, då Mordaunt red förbi, men endast fängkrutet brann av, och pistolen klickade.
I detta ögonblick kastade sig hela regementet över de få män, som hållit stånd. De båda fransmännen omringades och påträngdes från alla håll. Sedan Athos förvissat sig om att Winter var död, släppte han kroppen och drog sin värja.
— Framåt Aramis, för Frankrikes ära!
De båda engelsmän, som befunno sig närmast intill dem, föllo till marken för deras hugg.
I detsamma hördes ett fruktansvärt jubelrop och minst trettio klingor blixtrade över deras huvuden.
Hastigt rusade en man ur de engelska leden fram, kastade sig över Athos, omslöt honom med sina senfulla armar, ryckte från honom hans värja och viskade i hans öra:
— Tyst och giv dig! Att giva dig åt mig gör ju ingenting!
En jättelik gestalt grep även om Aramis handlovar, och denne försökte förgäves befria sig från det förfärliga skruvstädet.
— Giv dig, Aramis, sade han, i det han skarpt betraktade honom.
Aramis lyfte upp sitt huvud och Athos vände på sitt.
— D'Arta…! utropade Athos, men gascognaren tillslöt hans mun med handen.
