— Jag ger mig, sade Aramis, i det han räckte Porthos sin värja.
— Fyr! Fyr! skrek Mordaunt, i det han återvände till gruppen, i vilken de båda vännerna befunno sig.
— Varför skjuta? sporde översten. Alla ha ju givit sig!
— Det är myladys son, sade Athos till d'Artagnan.
— Ja, jag har känt igen honom.
— Det är munken, sade Aramis till Porthos.
— Jag vet det.
Leden började nu öppna sig. D'Artagnan höll Athos häst och Porthos förde Aramis springare vid tygeln. Båda försökte släpa bort sina fångar från stridsplatsen.
Denna rörelse blottade det ställe, där Winters kropp fallit. Ledd av hatets instinkt hade Mordaunt återfunnit den och betraktade den nu med ett förskräckligt leende, i det han lutade sig ned över sin häst. Hur behärskad Athos än var, förde han vid denna syn handen till sina med pistoler ännu försedda hölster.
— Vad gör du? frågade d'Artagnan.
— Låt mig döda honom.
— Gör inte den minsta åtbörd, som kan förråda, att du känner honom eller att vi känna varandra, ty då äro vi alla fyra förlorade.
D'Artagnan vände sig därpå till herr Mordaunt.
— Ett gott kap! utropade han. Ett gott kap, bäste herr Mordaunt! Vi ha var sin fånge, herr du Vallon och jag… det är riddare av strumpebandsorden, ingenting mer eller mindre!
— Men, utropade Mordaunt, i det han med vilda blickar betraktade Athos och Aramis, jag tror, att det där är fransmän.
— Jag vet inte, kanske det! Är ni fransman, min herre?
— Ja, det är jag, svarade Athos.
— Nåväl, då har ni tagits tillfånga av en landsman. återtog d'Artagnan.
— Men konungen? frågade Athos ångestfullt. Konungen?
D'Artagnan tryckte hårt sin fånges hand och svarade:
— Konungen, ja, honom ha vi nu!
— Ja, sade Aramis, genom ett uselt förräderi.
