— Vad sade han?
— Blott några ord till avsked åt sina vänner.
— Åt sina vänner! mumlade Cromwell. Han har då vänner, han!
Ett ögonblicks tystnad uppstod.
— Översten för regementet, som eskorterade konung Karl dödades visst, eller hur? sade Cromwell därpå, i det han skarpt betraktade Mordaunt.
— Ja, min herre.
— Av vem då?
— Av mig.
— Vad hette han?
— Lord Winter.
— Er farbror! utbrast Cromwell.
— Ja, min farbror, svarade Mordaunt. Jag känner ingen släktskap med landsförrädare.
Cromwell förblev ett ögonblick tankfull, under det han betraktade den unge mannen, därpå sade han:
— Mordaunt, ni är en förfärlig tjänare.
— När Herren befaller, svarade Mordaunt, ha vi blott att följa hans vilja. Abraham lyfte kniven över Isak, och Isak var ändå hans son.
— Ja, återtog Cromwell, men Herren tillät inte, att offret fullbordades.
— Jag blickade omkring mig, genmälde Mordaunt, men jag såg varken vädur eller killing i buskarna på slätten.
— Ni är stark bland de starka, Mordaunt. Och de där fransmännen… hur uppförde de sig?
— Som behjärtade män, min herre.
— Ja, ja, mumlade Cromwell, fransmännen slåss bra, och om jag får tro min kikare, så voro de i främsta ledet.
— Ja, det är sant.
— Och skottarna?
— De höllo överenskommelsen… de rörde sig ej ur stället.
— Vilka uslingar! mumlade Cromwell.
— Deras officerare anhålla att få uppvakta er, min herre.
— Jag har inte tid. Ha de fått sin betalning?