— Ah, mumlade Gondy, i det han trädde tillbaka över tröskeln till palatset, otacksamma, trolösa, fega hov! I morgon skall jag lära dig skratta, men i en annan ton!
Då koadjutorn kom hem, fick han höra, att en ung man infunnit sig efter hans bortgång och nu väntade honom. Han frågade efter den unge mannens namn och spratt till av glädje, då han fick veta, att han hette Louvières.
Han skyndade in i sitt kabinett. Broussels son, som ännu var helt upphetsad och nedblodad efter striden mot konungens folk, var verkligen där. Koadjutorn gick fram och räckte honom handen. Den unge mannen betraktade honom forskande, som om han velat läsa i djupet av hans själ.
— Min bäste herr Louvières, sade koadjutorn, var övertygad om, att jag hyser det livligaste deltagande för den olycka, som hänt er.
— Är det verkligen så, och talar ni allvarsamt? frågade Louvières.
— Ja, jag talar av uppriktigt hjärta, svarade Gondy.
— I så fall, monseigneur, är det inte längre tid att endast tala … stunden att handla är nu inne. Om ni vill, monseigneur, skall min far om tre dagar vara ute ur fängelset, och inom sex månader skall ni vara kardinal.
Koadjutorn ryckte till.
— Låt oss tala uppriktigt, fortfor Louvières, och spela öppet spel. Ni är ärelysten, vilket är helt naturligt, ty ni är en snillrik man och känner ert värde. Jag för min del hatar hovet och hyser i denna stund blott en önskan: att få hämnas. Giv oss prästerskapet och folket, som ni förfogar över, så ger jag er borgerskapet och parlamentet; med dessa fyra element skall Paris om åtta dagar vara vårt, och tro mig, herr koadjutor, hovet kommer att av fruktan giva, vad det ej godvilligt ger.
Koadjutorn betraktade Louvières med sin genomträngande blick.
— Men vet ni, herr Louvières, att det är helt enkelt ett borgerligt krig ni föreslår mig?
