för oss två. Nej, söndrade som vi äro, måste vi ändå gå under. Betänk blott hur allting gått oss emot. På vägen till Vendomois blevo du, d'Artagnan, så tapper, och du Porthos, så modig och stark, ändå slagna; i dag ha Aramis och jag övervunnits. Något sådant hände oss aldrig, då vi alla fyra voro förenade. Låt oss därför dö som Winter dog; jag för min del förklarar bestämt, att jag inte flyr, såvida vi inte fly alla fyra tillsammans.
— Omöjligt, svarade d'Artagnan, vi äro i Mazarins tjänst.
— Jag vet det, och vill därför inte mer övertala dig.
— Man bör naturligtvis inte blottställa två så förträffliga vänner som d'Artagnan och Porthos, sade Aramis. Ni kunna vara lugna, vi skola göra er heder i döden. För min del känner jag mig helt stolt över att i sällskap med dig, Athos, gå kulorna eller repet till mötes, ty jag har aldrig funnit dig så stor och ädel som i dag.
D'Artagnan teg, men sedan han tuggat sönder blomstjälken började han även tugga på sina naglar.
— Kunna ni väl tro, sade han slutligen, att man verkligen skulle döda er? Vad skulle det tjäna till? Vem kunde ha fördel av er död? För övrigt äro ni ju våra fångar.
— Din tok! utropade Aramis. Känner du då inte Mordaunt? Jag för min del har blott växlat en enda blick med honom, men denna blick övertygade mig om, att vi voro dömda till döden.
— Det förargar mig verkligen, att jag inte vred halsen av honom, som du bad mig, Aramis, sade Porthos.
— Se där, sade Athos, i det han sträckte ut handen mot det ena av de två gallerförsedda fönstren, nu skola vi strax få veta, vad vi ha att vänta, ty här kommer han nu.
— Vem då?
— Mordaunt.
D'Artagnan, som följde riktningen av Athos hand, såg verkligen en ryttare komma ridande i galopp. Det var tydligen Mordaunt.
II. M. S. 10
