XV.
»HERRE, BEVARA MIG!»
DÅ MORDAUNT KOM MITT FRAMFÖR HUSET, såg han d'Artagnan i dörren och soldaterna med sina vapen ligga här och var på gräsvallen i trädgården.
— Hallå! skrek han med en efter den hastiga ritten flämtande röst. Äro fångarna ännu här?
— Ja, herre, svarade sergeanten. i det han reste sig upp och förde handen till hatten.
— Bra! Fyra man för att genast överföra dem till min bostad!
— Vad behagas? frågade d'Artagnan i sin mest spefulla ton. Vad står på, om jag får fråga?
— Bara det, min herre, att jag befallde fyra man att till min bostad överföra fångarna.
— Varför det? sporde d'Artagnan. Ursäkta min nyfikenhet, men ni förstår väl, att jag önskar veta det.
— Därför att fångarna nu tillhöra mig, svarade Mordaunt högdraget, och emedan jag nu efter eget behag förfogar över dem.