— Tala, min herre, svarade Mordaunt.
— Herr du Vallon här är en rik man och ser följaktligen inte mycket på pengar, jag talar därför bara å mina egna vägnar.
— Vidare, min herre!
— Näväl, jag för min del är ingalunda rik. I Gascogne är det ingen skam att vara fattig, och Henrik IV, ärorik i åminnelse, vilken var gascognarnas konung, liksom hans majestät Philip IV är alla spanjorers, ägde aldrig en enda sou på fickan.
— Fortsätt, min herre, sade Mordaunt, jag ser vart ni syftar, och om det blott är det, jag förmodar, som skiljer oss, så kan den saken nog ordnas.
— Ah, jag visste väl, svarade d'Artagnan, att ni var en förståndig man! Ja, så förhåller det sig… det är där skon klämmer, som man brukar säga. Jag är en officer utan förmögenhet; jag äger inte mer än vad min värja inbringar, det vill säga långt fler stötar än banknoter. Då jag i dag tog till fånga två män av hög börd, två riddare av strumpebandsorden till och med, så sade jag till mig själv: Min lycka är gjord! Jag säger två, emedan herr du Vallon, som är rik, i sådana fall alltid avstår sina fångar åt mig.
Mordaunt, helt och hållet vilseledd av d'Artagnans mångordiga uppriktighet, smålog nu, som en man, vilken mycket väl förstår de skäl, man givit honom, och svarade helt fogligt:
— Jag skall strax skaffa mig en undertecknad order, min herre, och därjämte tvåtusen pistoler, men i förväntan härpå, tillåter ni väl att jag tar fångarna med mig.
— Nej, svarade d'Artagnan. vad betyder väl en halvtimmes uppskov? Jag är en man med ordningssinne, min herre, låt oss göra upp saken enligt vanliga regler och plägseder.
— Jag skulle i alla fall kunna tvinga er, återtog Mordaunt, ty det är jag, som befaller här.
— Ah, min herre, svarade d'Artagnan med ett behagligt småleende, det hörs tydligt, att ni inte känner oss, fastän herr du Vallon och jag haft äran att resa i ert sällskap. Vi äro båda i stånd att döda er och era åtta man. Ja, vid Gud, trotsa oss inte, herr Mordaunt! Ty trotsar man, så blir även jag trotsig,
